auntem.blogg.se

I'M FAMOOOUUUS

Igår var internationella kvinnodagen, men jag ser ingen anledning till varför inte varje dag kan vara det?

Frihet, jämlikhet och solidaritet! - Som jag ropade igår i demonstrationståget från Mariatorget till Medborgarplatsen.

Idag är söndag, vilket är min städdag. Jag tvättar, dammsuger, skrubbar rent och slänger sopor. På så sätt blir det lite behagligare att vakna upp på måndagarna, när det är välstädat och rent.

 

 

I fredags träffade jag mah homiez, Becc och Frida. (HEJ!!!)
Som alltid, superkul att träffas och prata/klämmas/titta varandra djupt i ögonen. <3

Vi irrade omkring i Gamla Stan efter Beccas mobilkarta, vilket ledde oss till slottet och absolut inte till den baren som vi letade efter.

Kissbehovet ökade bland två av oss och längtan efter ett slut på vår jakt ledde till att jag sprang mot After... bar, som var praktiskt taget öde, men serverade drycker och hade toalett. SCORE!

Där satt vi och löste världsproblem och var allmänt awesome tills vi kände oss trötta och drog oss hemåt.

Allt som allt, 3,5/5 Chokladkakor, då jag inte fick dricka, inte fick haffa, och vi inte var hela L-crew :-(

Snart har jag det sista provet i sociologi, vilket suger. Den här kursen har varit jätterolig och intressant och jag vill inte att den ska ta slut!
Men, jag kan ju faktiskt fortsätta läsa det på högskola/liknande senare. :-)
Chill, pluggis.

 

 

Tjo bre mannar.

 

Sitter på Gruppen och prokrastinerar.

Skolarbete...pff.

 

I lördags var jag på fest och fick träffa två av mina älskade vänner.

Det var skönt att se er <3

 

Jag hade det väldigt mysigt, även om jag inte fick dricka. I am teh master of sobriety!!1!1

 

 

 

Orkar inte skriva mer nu.

 

OOoh ooh förresten!!! Har en ny mobil, Iphone 5s!!!

It's so effing SHINY.

Hihi

OK.

 

Märks det att jag är mysko?

Hm.

 

Puss <3

 

 

Idag slutade det göra ont i bröstet.

Jag är glad, men för matt för att visa det.

 

Jag har fått medicin mot ångest m.m. Bara tagit den i två dagar, men det verkar ju ha funkat?

Vet inte om det är pga medicinen eller att min kropp äntligen slappnar av efter flera dagar på helspänn, men jag är så trött.

Klarade inte av att skära i en gurkbit tidigare, muskeln i armen sa bara- "nä".

Det går nog över, men även om det inte gör det så är det ändå bättre än panikångestattacker.

 

Idag börjar min kurs.

Men inte den jag sökte i december.
Då en person som ansvarade för min ansökan helt missade/glömde mig, så hade jag inte blivit antagen på någon kurs.

Jag skulle egentligen läsa Sv3 nu, men i och med hur jag mår nu så känns det bättre att kanske ta något som inte är "viktigt".

Så istället blir det sociologi!

Känns bra, det ska bli roligt.

 

För trött för att komma på fyndigt avslut.

HEJ DÅ

PUSS O KRAM

Hej hej.

 

De som följer mig på Instagram kunde igår se en klurig liten bild med wannabe-poesi till.

Den här bloggen är ju till för att man ska kunna följa mitt liv, och då bör jag ju skriva när saker händer.

 

I förrgår kväll fick jag ont/obehagskänsla i bröstet, på vänstra sidan. Jag tänkte att det kunde vara att jag överansträngt mig eller nåt liknande och gick och lade mig.

Men så gick det inte över på hela dagen igår.

Jag ringde vårdguiden och frågade om råd, och de sa att jag borde åka till akuten i och med att värken varit ihållande i ca 24h.

Efter ett antal timmar och flera prover på Huddinge så sade läkaren till slut att de inte kunde se något fel med mitt hjärta och att det mest sannolikt var ångest som orsakade det hela.

Ångest.

Blergh

 

Aja.

Så idag ska jag titta på tv och sy korsstygn samt eventuellt meditera.

 

Och om jag skulle dö eller nåt så vet ni att dom feldiagnostiserade mig- STÄM DOM JEEVLARNA!!! GET RICH!!

För övrigt är jag väldigt glad för att i år kommer hela L-crew vara i Sverigeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeee

OOh yeeeeeeeahh

Så glad :')

 

Puss på er <3

... det är 'gott nytt år' på esperanto.

För jag är liksom, unik och otroligt kreativ.

 

Så, dags att säga adjö till år 2013 och välkomna 2014.

 

Vet inte riktigt vad jag ska säga (skriva).

 

Mycket har hänt i min värld under det gångna året.

Allt kan eller vill jag inte nämna här, men ni som läser (kära L-crew) vet ju i princip allt.

Jag kan nog så här i slutet av året ändå säga att det har varit övervägande positiva saker som skett eller gjorts.

Och många 'första'-grejer har klarats av, mest nämnvärda är väl första egna lägenheten (Tja, en där mitt namn står på kontraktet).

Men det finns fortfarande många 'första' kvar.

Första miljonen, första palatset, första biografin om mitt liv, osv.

 

Har jag några planer eller mål för det kommande året?

Ja, det kan man väl säga.

• Umgås med vänner!!!
• Fortsätta plugga mot slutbetyg (gymnasiet)
• Praktisera/extrajobba
• Handla mer kläder på second hand än från t.ex H&M.
• Försöka lära mig fler maträtter, både enkla och lite svårare
• Utveckla mina hobbyer; korsstygn samt skrivande
• Börja simma

 

 

Meeeeeeeeeeeeeeeeeeeerry christmas!

 

 

Herreguuu!
Inser nu att jag inte ens skrev hur det gick med lägenheten??

Inte för att ni (L-crew) inte vet, men ändå!

Jag tog då tvåan på 42 kvm. Och jag kunde inte vara mer nöjd!
Ett kök! Ett vardagsrum! Ett sovrum! En klädkammare! En liten hall! Ett badrum!

Jag blir lika positivt överraskad varje dag när jag vaknar!

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

 

Så. 'nuff said om min fantaaaaastiska lägenhet. Den kommer med största sannolikhet göra regelbundna gästspel här på www.

 

Det är ju jul!

Men säg gärna vad du önskar dig, så ska jag göra mitt bästa för att BESANNA DINA DRÖMMAR

(Jag skriver detta inlägg kl 2 på natten. Förlåt mig)

 

Men för att vara lite seriös för en sekund så kan jag ju säga att jag inte är sådär jättelycklig just nu.

Det har väl alltid (i alla fall sedan puberteten) varit jobbigt med julen, som om depressiva tankar liksom frodas bland pepparkasdoften och julgranskulorna.

Och i år, när det är som det är, blir det än mindre roligt. Ja, det är skitdeppigt och negativt sagt men det är så det känns.

Familjen i norrland säger nej till besök (Dom har inte plats) och ni, mina älskade vänner, är ute i världen på äventyr (VILKET ÄR AWESOME (be careful!)).
Kvar är jag och "mamma".

Samma meningar 3ggr på raken, tårar när hon inte hittar julgransdekorationerna, lån av pengar, noll koll på vad jag gjort det senaste året, osv.

 

Det är så frustrerande, för att kunna förklara vad det är som mamma "gör" nu när hon är sjuk, skulle jag behöva föra anteckningar och sen göra någon slags utvärdering som sen kan presenteras.

Och jag orkar inte.

 

Julafton kommer för min del att spenderas i Fruängen, hos mamma.

Har jag tur, så får jag öppna lite paket och titta på Kalle Anka.

Kanske slipper jag parera för mammas tårar, undivka diskussioner om hur frisk/sjuk hon är, undvika diskussioner vi haft tio gånger förut, slipper se hennes frånvarande blick när man pratar med henne.

Kanske.

 

 

Här kommer några gifs på saker jag önskar mig!

 

 David Tennant. Fortfarande.

Jag är jätteglad just nu.

Men jättestressad.

Och jag känner mig som en pms-tant med rabies.

 

Jag blev ju etta i ungdomskön på bostadsförmedlingen nu innan jag fyllde 20, för en etta med matrum på 50kvm och en tvåa på 42kvm.

Efter att jag gått och kollat på de båda så bestämde jag mig för tvåan!

Den är verkligen jättefin. Det finns ett litet kök (YAY), badkar, klädkammare och typ episkt fina dörrar. Och så är det bara två minuter till t-banan, där det tar 11min till Slussen.

 

Jag har nu skickat in mina inkomstuppgifter till hyresvärden och inväntar ett svar.

Ett svar på om jag verkligenverkligenverkligen får lägenheten.

 

Grejen är att på visningskallelsen stod det att jag skulle få tillträde den 16/10... I övermorgon alltså.

Men det känns ju lite tveksamt.

Jag har faktiskt packat nästan allt, bara det nödvändigaste kvar att få ner i kartongerna.

 

Magsår och ångest. Det är det jag får i denna väntan på besked.

Man hinner börja oroa sig för allt.

Flyttstädningen, flytten, hemförsäkringen, elen, bredbandet, möbler, ekonomin...

 

Det kommer lösa sig, det vet jag.

Men tills dess... usch.

 

Samtidigt pågår allt annat.

Avslutade kursen i Svenska 2 på Komvux i onsdags.

Fick ett A = Väldigt skönt och roligt.

Men så börjar nästa kurs (Historia) på torsdag.

Längtar efter polarna, men kanske är det lika bra att inte vi träffas just nu.

Tror inte det skulle vara så positivt för vårt förhållande iom att jag är en rabiessmittad pms-tant. Hehe.

 

Och för att avsluta, en gif.

 

 

Puss på er <3

 

Min födelsedag igår var helt fantastisk, från början till slut.

Dagen inleddes med frukost på Barista med mor.

De hade slut på scones och frukostsmoothie, vilket till stor del var anledningen till att vi gick dit från början, men vi var så hungriga att vi helt enkelt nöjde oss.

Det var absolut gott, men om man jämför med t.ex en hotellfrukost med frukostbuffé...

Men men, gott var det.

 

 

Idag fyller jag 20 år!

 

 Detta kommer firas med frukost och lunch på stan med mor, och sen en underbar eftermiddag och kväll med vännerna Sofia och Frida.

 

På återseende!

 

Sista dagen som tonåring.

Idag måste jag få ut all min tonårs-angst och bereda mig på att faktiskt få ta ansvar för mina känslor och handlingar.

Fast troligtvis så kommer jag fortfarande gråta när jag ska gå till frisören för att jag inte kan bestämma mig för hur jag ska klippa mig, och bli sur när det ser ut som att någon fick liiite mer glass i sin strut än vad jag fick.

 

Året som nittonåring har varit fyllt av saknaden av vänner (Frida my homie, du höll ut i Stockholm längst! <3), mamma som försämrats i sin Alzheimer, komvux och stressen och glädjen som kommer med studierna, samt min egen resa för att bli frisk*.

 

För året som kommer har jag inga direkta planer.

Jo, fortsätta Komvux.
Och någon gång under året ska jag äta ostbricka på restaurang.

 

Men sen är det mest drömmar och önskningar.

Jag vill ha en egen lägenhet. Med kök.

Önskar att mamma får behålla det hon har kvar av sig själv, så mycket som möjligt. Så att jag kan fira min 21 års dag med henne.

Fortsätta praktiken jag har nu, eller någon liknande. Helst ett jobb, det skulle vara kul. Längre fram.

Läsa böcker. Massor av böcker.

Och kanske viktigast av allt: Träffa vännerna!!!

 

Men bara tiden kan utvisa vad som finns i min framtid. Och det känns ganska spännande.

 

*Jag skrev en hel uppsats om detta, och bestämde mig till slut att det får bli ett eget inlägg, längre fram. Inte sabotera min födelsedags-rapportering.

 

Dan före dan före dopparedan!

Holy crap vad tiden går fort.

 

När jag var 19 år började jag Komvux, för att läsa mig till ett slutbetyg.

Det var så otroligt skönt att börja plugga igen.

Jag kände det som att jag äntligen faktiskt tog tag i mitt liv, och än bättre: det gick bra!

Inget skolk, bra betyg, ingen mobbing.

Bara en ärlig längtan efter att få utbilda mig och ta kontroll över mitt liv (på ett bra sätt).

 

Har inte ångrat mig en enda gång, och nu har jag pluggat i över 1 år. 

 

 

 

 

Oj oj oj, 2011!

Jag blev 18 år!!!!

Akohol (lagligt) och räkningar, we meet at last!

 

 

Ja, äntligen "vuxen".

Och dagen efter min födelsedag fick jag veta av min handläggare att jag äntligen skulle få flytta hemifrån!
YAY!

 

Jag försöker komma på ett bra ord för arrangemanget, men allt låter liksom... fel.

Ungdomshem? Halvvägshus? Gruppboende? Ja, på sätt och vis skulle det kunna kallas det, fast jag misstänker att alla skulle associera fel.

Så här då; En lägenhet med plats för fyra pers att få ett eget sovrum men dela på vardagsrum och kök.

Jag fick ett rum och en egen toalett & dusch, och samtidigt som jag var där bodde även en tjej på 16 år och en på 20 i två av de andra rummen.

Det var helt okej, men att behöva dela kök och vardagsrum (obs: de ockuperade vardagsrummet och skrek på fjortissvenska eller sitt modersmål, ca 22:00 varje helg) var påfrestande. 

 

Men det dröjde inte länge innan jag fick en EGEN LÄGENHET!!!

Ja, jag lyssnade nog på Veronica Maggios "17 år" ganska mycket när jag var just det; 17 år. 

 

Jag började även om gymnasiet, festade "på riktigt" för första gången, förlorade mig själv, och mycket mycket mer.

 

Men det finns absolut roliga minnen.

Många är från de ute/hemmafester jag gick på, med mina älskade kompisar.

 

Ett specifikt minne är när jag och Frida springer/stapplar/kryper/rullar fram i Tanto en mörk höstkväll, hållandes varandras händer och jag skriker till henne : JAG ÄLSKAR DIG FRIDA, DU ÄR SÅ BRAAAA!

Äh, jag ångrar inget jag gjorde på dom festerna!

Det som var mindre smart gjort lärde jag mig åtminstonde av... och hade ganska kul för stunden ;)

 

Redan för två år sedan, när jag fyllde 18, bestämde jag mig för att jag inte bara skulle fira min födelsedag, utan även dagarna/veckan innan!

Så imorgon, måndag, börjar mitt veckolånga firande av min födelsedag.
Hurra!

Jag tänker mig; god mat, filmer och en generell slapp inställning till allt som i vanliga fall skulle stressa mig. :-)

När jag var 16 år så började jag på gymnasiet. Jag hade sökt och kommit in på en 4 årig sam-sam utbildning, med kortare dagar men alltså ett extra år.

Hur det gick med det vet vi väl, och om inte så kan vi kan återkomma till det senare.

Det visade sig att det i min klass var de flesta obehöriga, det var bara jag och en tjej till som hade haft godkänt i Sv, Eng och Ma.

Det föll sig så att jag och den tjejen blev..."kompisar".

...Nja. Vi var med varandra för att inte behöva vara ensamma.

Men det var helt okej! Hon var en liten supersnäll person som inte sa så mycket, men verkade trivas precis som jag i vår "ensamma tillsammans"-deal.

 

Så en rast satt vi på en bänk ute på skolgården och lyssnade på motorvägens brus, eleverna omkring oss stod i grupperingar efter musiksmak (rockare, emos, hiphopare, osv.) och några spelade basket och fotboll på den stora asfalterade ytan.

Jag satt där, helt oskyldig.

Sen hörde jag bara ett kort woosh innan något drämmer till i huvudet på mig bakifrån med en oerhörd kraft.

Smällen fick mig att falla framåt och allt jag kunde tänka var - Vadhändervadhänderajvafanhände

Någon ropar: DU TRÄFFADE DEN DÄR TJEJEN JUE , och jag inser att dom menar mig.

Jag kände mig så förnedrad.

Killen som tydligen presterat denna fullträff sprang fram till mig och hämtade bollen, och frågade nervöst:

Jag blev väl röd som en tomat och sade något om att det var okej och att jag mest blivit rädd.

Han sprang tillbaka till sina polare och lekte vidare.

Jag gick hem tidigt pga huvudvärk och grät ut hos mamma, jag trodde på allvar att jag hade fått en hjärnskakning.

 

Ååh, lilla jag.

Jag vill gärna tro att om detta hade hänt mig idag så hade jag åtminstone haft vett att ventilera ut min smärta i ett raseriutbrott mot killen som skjutit bollen.

Eller kanske helt enkelt fattat att JAG INTE BORDE SKÄMTS FÖR ATT NÅGON ANNAN SUGER SÅ PASS PÅ ATT SKJUTA EN BOLL SÅ ATT EN OSKYLDIG BLIR FUCKING SKADAD.

År 2008 var jag 15 år.

Det var ungefär här som jag började använda mig av Facebook.

Inte hade jag någon aning om hur länge den "flugan" skulle vara...

Hur som helst. Jag tänkte lägga upp några bilder från ansiktsboken från just 2008.

 

Bered er på att förlora en tonåring till ålderdomen. :-)

 

När jag var 14 år så började jag blogga, http://nickynamo.blogg.se .

Jag läser inläggen skrivna 2007... och det känns bara så otroligt konstigt.

Det är mycket av det jag skriver som bara är sådär typiskt skämskudde-värdigt, som allt man gjorde när man var mindre.

Ett exempel: 

 

/End of embarrassment

Men tyvärr blir jag mest bara ledsen av läsningen.

Om jag bara kunde åka tillbaka i tiden och ge mig en kram, en örfil och en chans att få mig att förstå lite saker. Om mig själv, livet, tiden.

Det som är viktigt och det som inte är det.

:-(

 

Nej usch.

Iväg alla sorgsna tankar.

 

Men jag kan ju inte låta bli att undra hur det kommer kännas om...säg 10 år, att titta tillbaka på denna blogg?

Trolololol

När jag var 13 år så hände något som förändrade mitt liv.

Jag började i samma skola som tjejerna i L-Crew.

<3 HAPPY TIMES! <3

 

Men för att ta ett mer specifikt minne så väljer jag något mer plugg-relaterat ändå, för att slippa sötsliskiga och gråtiga anekdoter eller långa kärleksförklaringar- ni vet att dom finns inom mig ändå. ;)

 

När jag började på den skolan så insåg jag med hjälp av dels en (enligt mig personligen) fantastisk lärare i svenska ,och dels tack vare det nya självförtroendet jag fått av mina nya fantastiska vänner, att jag faktiskt tyckte om och kunde skriva.

Texter av alla dess slag.

Jag började tillåta mig själv att fantisera ihop berättelser och, ännu modigare, tänka tanken att jag kunde formulera den på papper!

Det var en stor grej för mig, att inse hur viktigt skrivandet är för mig. Skrivandet, som även senare har varit till tröst och underhållning för mig.

 

 

Ett kort inlägg om ett minne från när jag var 12 år.

 

Mina hormoner bestämde sig redan när jag var 6 år att börja jobba mot målet STORA BRÖST, och resulterade i att en astmaläkare klämde på mina bröst och till allas lättnad sade:"Jag tror du har för tidigt utvecklade hormoner" och inte "Nice tits LOL".

 

Men trots boobz som utvecklades tidigt så var jag fortfarande vid tolv års ålder helt omedveten vad sjutton bindor och tamponger var till för.

Jag visste inte ens vad det var för skillnad på dom. Vilken var vilken liksom?

Ah, men moder natur kände sitt kall!

Någon månad in på mitt tolfte levnadsår så BOOM

Jag kunde plötsligen blöda i sju dagar utan att dö!!!

 

Första gången grät jag av lycka och ringde mamma. Jag var så stolt, jag var KVINNA!

Den glädjen har ju gått över kan man väl lugnt påstå.

 

 

Födelsedagen närmar sig med stormsteg! Bara tio dagar kvar!
WOOPWOOP

Så jag var 11 år och gick i en skola som var helt okej. Hade "kompisar" (alla, men speciellt tjejer, var helt förjävligt elaka vid den tiden).
Jag har alltid varit sist med senaste, om jag ens fått det överhuvudtaget. Det var sparkcykeln, pokémon-korten, solglasögonen (wtf?) och i trean så var det den nya stora grejen: MP3.
Faaasen vad cool man var om man hade en sån! Spelade ingen roll vilken musik man hade, bara man hade en MP3.

Jag fick dock inte en mp3 förrän i typ...sjuan.
Innan dess fick jag nöja mig med en Sony Walkman.
Som hackade om man inte höll den stilla i ett horisontellt grepp samtidigt som man smög fram i slowmotion.

Men vet ni vad? Jag brydde mig faktiskt inte så mycket.
Rasterna spenderades med att jag gick och lyssnade min nya favoritlåt om och om igen...