auntem.blogg.se

Sista dagen som tonåring.

Idag måste jag få ut all min tonårs-angst och bereda mig på att faktiskt få ta ansvar för mina känslor och handlingar.

Fast troligtvis så kommer jag fortfarande gråta när jag ska gå till frisören för att jag inte kan bestämma mig för hur jag ska klippa mig, och bli sur när det ser ut som att någon fick liiite mer glass i sin strut än vad jag fick.

 

Året som nittonåring har varit fyllt av saknaden av vänner (Frida my homie, du höll ut i Stockholm längst! <3), mamma som försämrats i sin Alzheimer, komvux och stressen och glädjen som kommer med studierna, samt min egen resa för att bli frisk*.

 

För året som kommer har jag inga direkta planer.

Jo, fortsätta Komvux.
Och någon gång under året ska jag äta ostbricka på restaurang.

 

Men sen är det mest drömmar och önskningar.

Jag vill ha en egen lägenhet. Med kök.

Önskar att mamma får behålla det hon har kvar av sig själv, så mycket som möjligt. Så att jag kan fira min 21 års dag med henne.

Fortsätta praktiken jag har nu, eller någon liknande. Helst ett jobb, det skulle vara kul. Längre fram.

Läsa böcker. Massor av böcker.

Och kanske viktigast av allt: Träffa vännerna!!!

 

Men bara tiden kan utvisa vad som finns i min framtid. Och det känns ganska spännande.

 

*Jag skrev en hel uppsats om detta, och bestämde mig till slut att det får bli ett eget inlägg, längre fram. Inte sabotera min födelsedags-rapportering.

 

Dan före dan före dopparedan!

Holy crap vad tiden går fort.

 

När jag var 19 år började jag Komvux, för att läsa mig till ett slutbetyg.

Det var så otroligt skönt att börja plugga igen.

Jag kände det som att jag äntligen faktiskt tog tag i mitt liv, och än bättre: det gick bra!

Inget skolk, bra betyg, ingen mobbing.

Bara en ärlig längtan efter att få utbilda mig och ta kontroll över mitt liv (på ett bra sätt).

 

Har inte ångrat mig en enda gång, och nu har jag pluggat i över 1 år. 

 

 

 

 

Oj oj oj, 2011!

Jag blev 18 år!!!!

Akohol (lagligt) och räkningar, we meet at last!

 

 

Ja, äntligen "vuxen".

Och dagen efter min födelsedag fick jag veta av min handläggare att jag äntligen skulle få flytta hemifrån!
YAY!

 

Jag försöker komma på ett bra ord för arrangemanget, men allt låter liksom... fel.

Ungdomshem? Halvvägshus? Gruppboende? Ja, på sätt och vis skulle det kunna kallas det, fast jag misstänker att alla skulle associera fel.

Så här då; En lägenhet med plats för fyra pers att få ett eget sovrum men dela på vardagsrum och kök.

Jag fick ett rum och en egen toalett & dusch, och samtidigt som jag var där bodde även en tjej på 16 år och en på 20 i två av de andra rummen.

Det var helt okej, men att behöva dela kök och vardagsrum (obs: de ockuperade vardagsrummet och skrek på fjortissvenska eller sitt modersmål, ca 22:00 varje helg) var påfrestande. 

 

Men det dröjde inte länge innan jag fick en EGEN LÄGENHET!!!

Ja, jag lyssnade nog på Veronica Maggios "17 år" ganska mycket när jag var just det; 17 år. 

 

Jag började även om gymnasiet, festade "på riktigt" för första gången, förlorade mig själv, och mycket mycket mer.

 

Men det finns absolut roliga minnen.

Många är från de ute/hemmafester jag gick på, med mina älskade kompisar.

 

Ett specifikt minne är när jag och Frida springer/stapplar/kryper/rullar fram i Tanto en mörk höstkväll, hållandes varandras händer och jag skriker till henne : JAG ÄLSKAR DIG FRIDA, DU ÄR SÅ BRAAAA!

Äh, jag ångrar inget jag gjorde på dom festerna!

Det som var mindre smart gjort lärde jag mig åtminstonde av... och hade ganska kul för stunden ;)

 

Redan för två år sedan, när jag fyllde 18, bestämde jag mig för att jag inte bara skulle fira min födelsedag, utan även dagarna/veckan innan!

Så imorgon, måndag, börjar mitt veckolånga firande av min födelsedag.
Hurra!

Jag tänker mig; god mat, filmer och en generell slapp inställning till allt som i vanliga fall skulle stressa mig. :-)

När jag var 16 år så började jag på gymnasiet. Jag hade sökt och kommit in på en 4 årig sam-sam utbildning, med kortare dagar men alltså ett extra år.

Hur det gick med det vet vi väl, och om inte så kan vi kan återkomma till det senare.

Det visade sig att det i min klass var de flesta obehöriga, det var bara jag och en tjej till som hade haft godkänt i Sv, Eng och Ma.

Det föll sig så att jag och den tjejen blev..."kompisar".

...Nja. Vi var med varandra för att inte behöva vara ensamma.

Men det var helt okej! Hon var en liten supersnäll person som inte sa så mycket, men verkade trivas precis som jag i vår "ensamma tillsammans"-deal.

 

Så en rast satt vi på en bänk ute på skolgården och lyssnade på motorvägens brus, eleverna omkring oss stod i grupperingar efter musiksmak (rockare, emos, hiphopare, osv.) och några spelade basket och fotboll på den stora asfalterade ytan.

Jag satt där, helt oskyldig.

Sen hörde jag bara ett kort woosh innan något drämmer till i huvudet på mig bakifrån med en oerhörd kraft.

Smällen fick mig att falla framåt och allt jag kunde tänka var - Vadhändervadhänderajvafanhände

Någon ropar: DU TRÄFFADE DEN DÄR TJEJEN JUE , och jag inser att dom menar mig.

Jag kände mig så förnedrad.

Killen som tydligen presterat denna fullträff sprang fram till mig och hämtade bollen, och frågade nervöst:

Jag blev väl röd som en tomat och sade något om att det var okej och att jag mest blivit rädd.

Han sprang tillbaka till sina polare och lekte vidare.

Jag gick hem tidigt pga huvudvärk och grät ut hos mamma, jag trodde på allvar att jag hade fått en hjärnskakning.

 

Ååh, lilla jag.

Jag vill gärna tro att om detta hade hänt mig idag så hade jag åtminstone haft vett att ventilera ut min smärta i ett raseriutbrott mot killen som skjutit bollen.

Eller kanske helt enkelt fattat att JAG INTE BORDE SKÄMTS FÖR ATT NÅGON ANNAN SUGER SÅ PASS PÅ ATT SKJUTA EN BOLL SÅ ATT EN OSKYLDIG BLIR FUCKING SKADAD.

År 2008 var jag 15 år.

Det var ungefär här som jag började använda mig av Facebook.

Inte hade jag någon aning om hur länge den "flugan" skulle vara...

Hur som helst. Jag tänkte lägga upp några bilder från ansiktsboken från just 2008.

 

Bered er på att förlora en tonåring till ålderdomen. :-)

 

När jag var 14 år så började jag blogga, http://nickynamo.blogg.se .

Jag läser inläggen skrivna 2007... och det känns bara så otroligt konstigt.

Det är mycket av det jag skriver som bara är sådär typiskt skämskudde-värdigt, som allt man gjorde när man var mindre.

Ett exempel: 

 

/End of embarrassment

Men tyvärr blir jag mest bara ledsen av läsningen.

Om jag bara kunde åka tillbaka i tiden och ge mig en kram, en örfil och en chans att få mig att förstå lite saker. Om mig själv, livet, tiden.

Det som är viktigt och det som inte är det.

:-(

 

Nej usch.

Iväg alla sorgsna tankar.

 

Men jag kan ju inte låta bli att undra hur det kommer kännas om...säg 10 år, att titta tillbaka på denna blogg?

Trolololol

När jag var 13 år så hände något som förändrade mitt liv.

Jag började i samma skola som tjejerna i L-Crew.

<3 HAPPY TIMES! <3

 

Men för att ta ett mer specifikt minne så väljer jag något mer plugg-relaterat ändå, för att slippa sötsliskiga och gråtiga anekdoter eller långa kärleksförklaringar- ni vet att dom finns inom mig ändå. ;)

 

När jag började på den skolan så insåg jag med hjälp av dels en (enligt mig personligen) fantastisk lärare i svenska ,och dels tack vare det nya självförtroendet jag fått av mina nya fantastiska vänner, att jag faktiskt tyckte om och kunde skriva.

Texter av alla dess slag.

Jag började tillåta mig själv att fantisera ihop berättelser och, ännu modigare, tänka tanken att jag kunde formulera den på papper!

Det var en stor grej för mig, att inse hur viktigt skrivandet är för mig. Skrivandet, som även senare har varit till tröst och underhållning för mig.

 

 

Ett kort inlägg om ett minne från när jag var 12 år.

 

Mina hormoner bestämde sig redan när jag var 6 år att börja jobba mot målet STORA BRÖST, och resulterade i att en astmaläkare klämde på mina bröst och till allas lättnad sade:"Jag tror du har för tidigt utvecklade hormoner" och inte "Nice tits LOL".

 

Men trots boobz som utvecklades tidigt så var jag fortfarande vid tolv års ålder helt omedveten vad sjutton bindor och tamponger var till för.

Jag visste inte ens vad det var för skillnad på dom. Vilken var vilken liksom?

Ah, men moder natur kände sitt kall!

Någon månad in på mitt tolfte levnadsår så BOOM

Jag kunde plötsligen blöda i sju dagar utan att dö!!!

 

Första gången grät jag av lycka och ringde mamma. Jag var så stolt, jag var KVINNA!

Den glädjen har ju gått över kan man väl lugnt påstå.

 

 

Födelsedagen närmar sig med stormsteg! Bara tio dagar kvar!
WOOPWOOP

Så jag var 11 år och gick i en skola som var helt okej. Hade "kompisar" (alla, men speciellt tjejer, var helt förjävligt elaka vid den tiden).
Jag har alltid varit sist med senaste, om jag ens fått det överhuvudtaget. Det var sparkcykeln, pokémon-korten, solglasögonen (wtf?) och i trean så var det den nya stora grejen: MP3.
Faaasen vad cool man var om man hade en sån! Spelade ingen roll vilken musik man hade, bara man hade en MP3.

Jag fick dock inte en mp3 förrän i typ...sjuan.
Innan dess fick jag nöja mig med en Sony Walkman.
Som hackade om man inte höll den stilla i ett horisontellt grepp samtidigt som man smög fram i slowmotion.

Men vet ni vad? Jag brydde mig faktiskt inte så mycket.
Rasterna spenderades med att jag gick och lyssnade min nya favoritlåt om och om igen...

Dags för ett lite lättsammare minne tycker jag!

 

Som jag nämnde tidigare så bytte jag alltså skola i slutet av trean.

För att ta mig till denna skola så behövde jag åka buss (nej det behövde jag inte, det tog typ 10-15 minuter att gå men jag var en lat liten knubbis. Laziness FTW!) till ändhållplatsen, där skolan låg precis bredvid.
Det var oftast samma två bussar som åkte fram och tillbaka på den linjen, och när jag började fyran och alltså var 10 år så hade jag börjat lära mig fordonens egenheter.
Jag upptäckte till exempel att om jag satt på en viss plats på en av bussarna, ungefär i mitten, så vibreradedet.
I sitsen.
Hrm.

 

Det blev min favoritplats.

Som följd av att jag var en ledsen tjej så beslutades det att jag skulle byta skola efter ca 3/4 av trean.

Detta var alltså mitt nionde levnadsår.

 

När jag berättade detta för J så blev han sådär vuxet allvarlig igen och förstod att jag behövde lite tröst, för att jag skulle sakna honom.

Han sade:

Du kommer alltid vara min Julia, och jag kommer vara din Romeo.

 

Dör. Dör dör dör dör.

Creepy sagt av en tredjeklassare kanske, men gulligt dom bara den.

 

Förövrigt så hade jag gjort slut med A vid det laget. Han började gråta. Hihi.

 

Så slutade jag på den skolan och såg inte J igen förrän i sexan.
Heeehee, ja.

Han kanske inte hade utvecklats till någon hunk direkt, han verkade inte heller ha så mycket kontakt med verkligheten (pratade med sig själv?).

Jag väljer att tro att han helt enkelt blev galen av saknad till mig.

Typ.

Jag var 8 år och gick då i...tvåan, blir det väl?

Som jag nämnde i det tidigare inlägget så fanns det en kille som jag umgicks med.

Faktum var att de ytterst få vänner jag hade så var majoriteten av det motsatta könet. Jag tyckte de var lättare att umgås med helt enkelt.

Hur som haver.

Killen som Safa var assistent till och som jag ibland spenderade rasterna tillsammans med, hette...Hmm. Jag tror faktiskt att jag inte kan/bör skriva ut hans namn. Vi kan kalla honom J. (oooh vad mystisk jag känner mig)

J var ungefär lika knasig som jag, fast på andra sätt- han hade fler och annorlunda diagnoser än mig.

Jag och J var då alltså kompisar, men efter ett tag blev en annan kille del av vårt umgänge. Han hette A och var lite udda han med, men inte fullt så mycket eller på samma sätt som mig eller J.

Vi tre blev ett litet "gäng".

En vårdag gick vi bakom skolan bland träd och stenar med J och all hans energi springande framför mig och A som lunkade bakom.

A mumlade (han mumlade alltid, och hade skånsk dialekt) något om att han ville säga mig en sak. Han tyckte om mig och ville att vi skulle vara ihop kanske eller nåt liksom. 

Jag blev helt kall.

Egentligen tyckte jag att han var jobbig och var bara kompis med honom för att J verkade tycka om att umgås med honom.

Och jag tyckte ju om J.

Han verkade vilja ha ett svar på om han hade chans på mig, och i min oro att på något sätt förlora J som vän om jag skulle förstöra gruppen så svarade jag "Visst".

 

När jag berättade om mitt och As förhållande för J så gav han mig en blick, som när jag idag tänker tillbaka på det var oerhört läskigt mogen. Han sade bara "Det var väl bra...eller?" och log lite sorgset.

...

SÅ STÖRT ICKE-BARNSLIGT. Vi var ju liksom 8 år?!?!?!

Jag fick superdåligt samvete och funderade över meningen med livet.

 

 

Jag och A gifte oss hemma hos mig en tid senare. Min mamma var präst och A gjorde kullerbyttor i min säng samtidigt som han sade "Ja" och rodnade.

Vi hade inte någon bröllopsnatt eller smekmånad, om någon undrade. Han skulle hem till middagen.

Något jag minns från när jag var 7 år... Hmm.

Det var inte ett så bra år för mig. Var en väldigt ledsen liten tjej just då.

 

Men. Något måste jag kunna skramla ihop.

 

Jag var som jag kanske sagt tidigare en riktig ensamvarg, gick omkring för mig själv och undvek medvetet kontakt med alla.

Men en lärarassistent till typ den enda killen jag umgicks med, hette Safa och var en höjdpunkt i min tillvaro.

Vilket land han kom ifrån vet jag inte, hans svenska var bristfällig, men han var hur som helst väldigt bra på engelska.

Han snappade upp mitt intresse för det engelska språket och började att helt enkelt prata engelska med mig, tills han märkte att jag inte förstod eller tappade orken.

Jag tror att det var tack vare honom som jag fortsatte gå till skolan fast jag inte trivdes, samt att jag lärde mig väldigt mycket av honom.

Tack Safa. Med det blanka svarta håret, superhåriga armarna, och förmågan att motivera en sorgsen liten tjej.

 

 

 Dags för ett minne från mitt sjätte levnadsår. Året man började förskolan, sexårs, whatever.

 

Från detta år och framåt så är det mycket lättare för mig att erinra mig saker, vilket borde göra dessa blogginlägg lättare att formulera. Men nu är problemet istället vilket minne jag ska välja. Och som vi alla vet är beslutsamhetsångest AWESOME.

 

Jaja.

 

Jag var 6 år gammal och gick då alltså på sexårs.

Det var ett rosa hus, med tillbyggnader i det gula tegel som är så klassiskt för skolor.

Som den lilla konstiga skitunge jag var (host, är), så gick jag och filosoferade för mig själv på rasten en regnig höstdag.

Av någon outgrundlig anledning fick jag den briljanta iden att jag skulle sätta på mig huvjackan jag bar, bakofram.

Sagt/tänkt och gjort.

Och så kom tanken att det skulle vara hysteriskt kul om jag skulle fälla upp luvan, så att den täckte mitt ansikte. Då skulle ju folk som såg mig bli helt chockerade av "flickan med det håriga ansiktet" liksom!

Ja.

Så jag gick där med luvan för ansiktet. Gick och gick, hade kul åt min egen finurlighet.
Tills jag gick rakt in i hörnet av huset, den del som dessutom var av tegel.

Jag började inte gråta, utan skämdes mest för att jag gjort något så dumt (ja, jag insåg faktiskt vid denna tidpunkt hur konstigt jag betett mig). Men jag var lättad över att ingen hade sett mig åtminstone.

Så gick jag in på sexårs igen och fortsatte dagen med en lätt huvudvärk.

 

På kvällen skulle jag dock på kalas, så jag blev hämtad från skolans område av en kompis förälder och skjutsad dit.

Efter kalaset kom jag hem till min mor som när hon öppnade dörren stirrade på min panna, som vid det laget hade en massiv bula som dessutom hade antagit en vacker blå/lila färg.

Hon trodde jag hade blivit misshandlad på kalaset och började nästan gråta. 

Då fick jag försöka förklara hur det hela hade gått till.

 

Jag tror hon vid just det tillfället insåg vilken konstig liten människa hon hade att göra med.

 

 

Jag tänkte fortsätta i mitt skryt-spår och berätta om min förträfflighet som barn.

 

När jag var 5 år så gick jag på dagis, en för övrigt mycket traumatisk erfarenhet för mig som "special-needs" barn.

Hur som helst.

Av någon anledning, kanske min brist på vänner att umgås med på fritiden eller andra hobbys, så hade jag haft tid och diciplin att lära mig den svåra konsten av att KNYTA SKORNA.

Och inte bara det, mina damer och herrar! Jag kunde dessutom identifiera vilken sko som hörde hemma på vilken fot! (obs, förstod ännu inte begreppen höger och vänster)

Detta ledde till något som kanske bäst beskrivs genom en matematisk formel.

 

Min BRILJANTA KUNSKAP

+

De andra dagisbarnens inkompetens

+

Fröknarnas brist på tid/behov av rökpaus 

Min första praktiktjänst som skosnöreknytare! 

 

Det var oerhört spännande. Jag fick prata med "klasskompisar" som jag tidigare aldrig ens lagt märke till, och lärde mig snabbt att speciellt killarna hade en tendens att försöka sparka mig i ansiktet när jag böjde mig ner och knöt deras skor. Jag utvecklade reflexer som en ninja. (Eller nej det sista var en dröm förresten)

 

När jag idag tittar tillbaka på min praktik som skosnöreknytare så blir jag alldeles gråtmild av sentimentalitet.

...

Eller så får jag lust att skrika KROSSA PATRIARKATET  liiite högre nästa gång.

 

När jag var 4 år så lärde jag mig/kunde jag åka rullskridskor.

Min mor var dock VÄLDIGT noga med att jag använde skydd (lol).

Det var svart-o-illgröna armbågsskydd, knäskydd, handskar samt den obligatoriska hjälmen.

Men den bild och det tydligaste minnet jag har från denna tid, så hade jag samtidigt på mig en ljuslila klänning med en blomma på.

STAJLISH.

 

Nä, men det var good times. Livsfarligt, men kul. Som det mesta i livet.

 

Ett minne från mitt tredje levnadsår då, 1996/1997 (blir det väl?? Kan inte räkna.)

 

Vi hade en liten uppblåsbar "pool" (ca 10 djup. Plaskdamm.) som min mor så generöst lät mig fylla med vatten och leka i vardagsrummet.

Där vi hade ett vackert fiskbensmönstrat parkettgolv.

Vad i helvete tänkte min mor med???

 

Hur som helst, jag hade upptäckt Disneys Askungen och var väldigt fascinerad av hennes livsöde.

Så jag satt där på golvet, naken, med en trasa jag doppade i poolen/plaskdammen och sjöng "Sjung min näktergal" väldigt sorgset samtidigt som jag tvättade golvet.

 

Mamma kom in och ertappade mig mitt i denna scen, och om jag inte missminner mig så fångades detta på film (VHS, old schoooool).

Jajemen! Dags för ett "minne" från mitt andra levnadsår, 1994/1995.

 

Jag var tydligen en hejare på att klättra vid denna tidpunkt i mitt liv! Jag besteg berg och apade mig i träd.

Credit till min mor som helt coollugnt stog och observerade mina äventyr, utan att frukta för mitt liv nämnvärt mycket.

Även om jag inte minns detta själv, så vet jag att jag även senare (ca 8års ålder) älskade att skutta omkring i berg och liknande. Som en liten bergsget.

 

Idag är det exakt 20 dagar tills jag fyller 20 år.

WOOOHOOO!!!

Systembolaget here I come!

 

I min brist på bättre saker att göra (shh, skolarbete räknas inte), så hade jag tänkt att jag varje dag fram tills födelsedagen skulle blogga om ett minne från ett år i mitt liv. Alltså, idag är det "dag 1" = år 1!

Oj oj så många minnen jag har från mitt första levnadsår.

Eller inte.

Det får helt enkelt bli något som jag sett bildbevis på och fått förklarat för mig av människor som var närvarande.

 

När jag var 9 månader så döptes jag.

På middagen/fikat efteråt var jag så överraskade jag många släktningar med att kunna springa på långborden enbart med stödet av att hålla i min mammas eller kusins finger samtidigt.

Jag kunde alltå gå/springa nästan helt på egen hand vid 9 månaders ålder. COOLT VA?

 

Sen verkar den förmågan dock ha försvunnit med åldern, men så blir det kanske när man börjar tidigt.

 

För övrigt misstänker jag att jag också bajsade, kissade, åt barnmat och höll mamma vaken om nätterna ganska mycket under detta året.