Bered er på ett depp-inlägg.
Hej.
Jag drömmer mardrömmar om att ni skriver hatbrev till mig.
För att jag är en sån värdelös vän.
Och jag har inget att försvara mig med, för det är sant.
Jag är en jättedålig kompis.
Jag hör inte av mig.
Är glömsk.
Fattig.
Tråkig.
Sämst.
Men jag tänker på er. Hela tiden.
Älskar er så himla mycket.
Glöm inte det, oavsett hur mycket ni hatar/tröttnar på mig.
Bloggen har varit inaktiv pga brist av något positivt att säga.
Ni vet, har du inget bra att säga; säg ingenting alls.
Vardagen tuffar på.
Orimliga krav på hur fort vi ska avancera i matten + nationellt prov i svenska = magsår.
Jag väntar på besked huruvida jag kommer få aktivitetsersättning eller ej, vilket kan dröja ända tills januari. Och då är det alltså inte ens garanterat att jag får något.
Tills dess lever jag på försörjningsstöd, en balansgång mellan att ha ingenting eller "för mycket".
Mamma avsäger sig allt mer hjälp.
(Nu kommer en uppsats, scrolla vidare om du inte gillar att dö av tristess)
Hon beter sig allt mer...irrationellt. Hon gör fel saker vid fel tidpunkt. Typ, tar upp personliga problem i olämpliga situationer, men inte på möten där hon kan få hjälp för det. Ger mig pengar för att jag bakat en kaka till hennes jobb mitt under ett möte med stadsdelen.
Det kraschade efter senaste mötet. Jag orkade bara inte med att höra hur alla satt och berömde henne för att hon inte kissat på sig ännu (men varit på väg), när hon samtidigt skuldsätter sig och blir allt mer stressad av de mest vardagliga saker.
Så jag stack därifrån, svarade inte när hon ringde, och var avvisande i mina svar via sms. Hon fick panik och ringde allt och alla. Chefen på Gruppen ringde mig då på kvällen och jag svarade, pratade lite med henne och hon kunde då meddela vidare till moderskeppet att jag inte höll på att ta livet av mig. Men hon ringde ändå fler personer dagen efter.
Jag ringde henne på kvällen då, dagen efter mötet (efter ca 24h radiotystnad från mitt håll). Hon hade bombarderat mig med sms och samtal under dagen, mer eller mindre aggressiva/sorgsna/överdrivet hurtiga. Hon nämnde inte ens min tystnad, utan pratade bara om sitt akvarium och hur många fiskar hon vill ha. Frågade inte ens hur jag mådde.
Vid ett senare tillfälle sade jag att jag var i en formsvacka, att jag faktiskt mår ganska dåligt just nu, och att det delvis var därför jag tagit avstånd. Detta har hon i sin tur spridit till fan och hans moster.
När jag mår dåligt, mår mamma bra. Då kan hon känna sig duktig.
Jag har nu sagt till henne att jag inte pallar höra alla detaljer om hennes problem. Hon får faktiskt visa sina budgetar för någon annan (exempelvis hennes gode man, som faktiskt ska ansvara för hennes ekonomi), hon får ta alla sina krämpor till doktorn, och hon får klaga och diskutera sin livskris med hennes kurator - för jag håller inte längre.
Hon/hennes sjukdom har nött ut mig.
Och sen, som om livet inte var rosor, solsken och kärlek innan; min dator har dött.
Japp.
Och min mobil är oroväckande hackig/seg.
Hejdå omvärlden, typ.
Men jag får låna Chefen för Gruppens (aka Adoptivmamma) bärbara resdator.
Den är skitsöt. Typ, lika stor som en öppen hand. Haha. lite skillnad från min vackra, stora skärm jag hade tidigare.
Jaja, internet är internet! Jag är henne evigt tacksam.
Okej. Ska vi ta tre positiva saker som får avsluta det värsta inlägget in the history of mankind?
1. Rebeccamannen var i STÅKHÅLM nyss!!! Och jag fick krama henne, klappa hennes fina mössa, och bara vara lite i hennes underbara sällskap <3 Det var underbart att få se henne <3
2. Jag har fått ett underbart vykort av en viss liten Sofia!!! Grät faktiskt när jag fick det, det var så fint och jag vart så glad! <3
3. JAG SKA TILL KRAKOW I JANUARI!!! Adoptivmamma har bjudit med mig (hon betalar!), och vi ska se Auschwitz, saltgruvorna, och de gamla judiska kvarteren! Behöver jag säga att jag längtar??
Jag kommer mellanlanda i Wien, någon som kommer vet att de kommer vara där i slutet av januari???
Massor med kärlek från frusna, bittra och tråkiga mig <3
