auntem.blogg.se

 

Idag slutade det göra ont i bröstet.

Jag är glad, men för matt för att visa det.

 

Jag har fått medicin mot ångest m.m. Bara tagit den i två dagar, men det verkar ju ha funkat?

Vet inte om det är pga medicinen eller att min kropp äntligen slappnar av efter flera dagar på helspänn, men jag är så trött.

Klarade inte av att skära i en gurkbit tidigare, muskeln i armen sa bara- "nä".

Det går nog över, men även om det inte gör det så är det ändå bättre än panikångestattacker.

 

Idag börjar min kurs.

Men inte den jag sökte i december.
Då en person som ansvarade för min ansökan helt missade/glömde mig, så hade jag inte blivit antagen på någon kurs.

Jag skulle egentligen läsa Sv3 nu, men i och med hur jag mår nu så känns det bättre att kanske ta något som inte är "viktigt".

Så istället blir det sociologi!

Känns bra, det ska bli roligt.

 

För trött för att komma på fyndigt avslut.

HEJ DÅ

PUSS O KRAM

Dan före dan före dopparedan!

Holy crap vad tiden går fort.

 

När jag var 19 år började jag Komvux, för att läsa mig till ett slutbetyg.

Det var så otroligt skönt att börja plugga igen.

Jag kände det som att jag äntligen faktiskt tog tag i mitt liv, och än bättre: det gick bra!

Inget skolk, bra betyg, ingen mobbing.

Bara en ärlig längtan efter att få utbilda mig och ta kontroll över mitt liv (på ett bra sätt).

 

Har inte ångrat mig en enda gång, och nu har jag pluggat i över 1 år. 

 

 

 

 

Redan för två år sedan, när jag fyllde 18, bestämde jag mig för att jag inte bara skulle fira min födelsedag, utan även dagarna/veckan innan!

Så imorgon, måndag, börjar mitt veckolånga firande av min födelsedag.
Hurra!

Jag tänker mig; god mat, filmer och en generell slapp inställning till allt som i vanliga fall skulle stressa mig. :-)

När jag var 16 år så började jag på gymnasiet. Jag hade sökt och kommit in på en 4 årig sam-sam utbildning, med kortare dagar men alltså ett extra år.

Hur det gick med det vet vi väl, och om inte så kan vi kan återkomma till det senare.

Det visade sig att det i min klass var de flesta obehöriga, det var bara jag och en tjej till som hade haft godkänt i Sv, Eng och Ma.

Det föll sig så att jag och den tjejen blev..."kompisar".

...Nja. Vi var med varandra för att inte behöva vara ensamma.

Men det var helt okej! Hon var en liten supersnäll person som inte sa så mycket, men verkade trivas precis som jag i vår "ensamma tillsammans"-deal.

 

Så en rast satt vi på en bänk ute på skolgården och lyssnade på motorvägens brus, eleverna omkring oss stod i grupperingar efter musiksmak (rockare, emos, hiphopare, osv.) och några spelade basket och fotboll på den stora asfalterade ytan.

Jag satt där, helt oskyldig.

Sen hörde jag bara ett kort woosh innan något drämmer till i huvudet på mig bakifrån med en oerhörd kraft.

Smällen fick mig att falla framåt och allt jag kunde tänka var - Vadhändervadhänderajvafanhände

Någon ropar: DU TRÄFFADE DEN DÄR TJEJEN JUE , och jag inser att dom menar mig.

Jag kände mig så förnedrad.

Killen som tydligen presterat denna fullträff sprang fram till mig och hämtade bollen, och frågade nervöst:

Jag blev väl röd som en tomat och sade något om att det var okej och att jag mest blivit rädd.

Han sprang tillbaka till sina polare och lekte vidare.

Jag gick hem tidigt pga huvudvärk och grät ut hos mamma, jag trodde på allvar att jag hade fått en hjärnskakning.

 

Ååh, lilla jag.

Jag vill gärna tro att om detta hade hänt mig idag så hade jag åtminstone haft vett att ventilera ut min smärta i ett raseriutbrott mot killen som skjutit bollen.

Eller kanske helt enkelt fattat att JAG INTE BORDE SKÄMTS FÖR ATT NÅGON ANNAN SUGER SÅ PASS PÅ ATT SKJUTA EN BOLL SÅ ATT EN OSKYLDIG BLIR FUCKING SKADAD.

År 2008 var jag 15 år.

Det var ungefär här som jag började använda mig av Facebook.

Inte hade jag någon aning om hur länge den "flugan" skulle vara...

Hur som helst. Jag tänkte lägga upp några bilder från ansiktsboken från just 2008.

 

När jag var 13 år så hände något som förändrade mitt liv.

Jag började i samma skola som tjejerna i L-Crew.

<3 HAPPY TIMES! <3

 

Men för att ta ett mer specifikt minne så väljer jag något mer plugg-relaterat ändå, för att slippa sötsliskiga och gråtiga anekdoter eller långa kärleksförklaringar- ni vet att dom finns inom mig ändå. ;)

 

När jag började på den skolan så insåg jag med hjälp av dels en (enligt mig personligen) fantastisk lärare i svenska ,och dels tack vare det nya självförtroendet jag fått av mina nya fantastiska vänner, att jag faktiskt tyckte om och kunde skriva.

Texter av alla dess slag.

Jag började tillåta mig själv att fantisera ihop berättelser och, ännu modigare, tänka tanken att jag kunde formulera den på papper!

Det var en stor grej för mig, att inse hur viktigt skrivandet är för mig. Skrivandet, som även senare har varit till tröst och underhållning för mig.

 

 

Födelsedagen närmar sig med stormsteg! Bara tio dagar kvar!
WOOPWOOP

Så jag var 11 år och gick i en skola som var helt okej. Hade "kompisar" (alla, men speciellt tjejer, var helt förjävligt elaka vid den tiden).
Jag har alltid varit sist med senaste, om jag ens fått det överhuvudtaget. Det var sparkcykeln, pokémon-korten, solglasögonen (wtf?) och i trean så var det den nya stora grejen: MP3.
Faaasen vad cool man var om man hade en sån! Spelade ingen roll vilken musik man hade, bara man hade en MP3.

Jag fick dock inte en mp3 förrän i typ...sjuan.
Innan dess fick jag nöja mig med en Sony Walkman.
Som hackade om man inte höll den stilla i ett horisontellt grepp samtidigt som man smög fram i slowmotion.

Men vet ni vad? Jag brydde mig faktiskt inte så mycket.
Rasterna spenderades med att jag gick och lyssnade min nya favoritlåt om och om igen...

Dags för ett lite lättsammare minne tycker jag!

 

Som jag nämnde tidigare så bytte jag alltså skola i slutet av trean.

För att ta mig till denna skola så behövde jag åka buss (nej det behövde jag inte, det tog typ 10-15 minuter att gå men jag var en lat liten knubbis. Laziness FTW!) till ändhållplatsen, där skolan låg precis bredvid.
Det var oftast samma två bussar som åkte fram och tillbaka på den linjen, och när jag började fyran och alltså var 10 år så hade jag börjat lära mig fordonens egenheter.
Jag upptäckte till exempel att om jag satt på en viss plats på en av bussarna, ungefär i mitten, så vibreradedet.
I sitsen.
Hrm.

 

Det blev min favoritplats.

Som följd av att jag var en ledsen tjej så beslutades det att jag skulle byta skola efter ca 3/4 av trean.

Detta var alltså mitt nionde levnadsår.

 

När jag berättade detta för J så blev han sådär vuxet allvarlig igen och förstod att jag behövde lite tröst, för att jag skulle sakna honom.

Han sade:

Du kommer alltid vara min Julia, och jag kommer vara din Romeo.

 

Dör. Dör dör dör dör.

Creepy sagt av en tredjeklassare kanske, men gulligt dom bara den.

 

Förövrigt så hade jag gjort slut med A vid det laget. Han började gråta. Hihi.

 

Så slutade jag på den skolan och såg inte J igen förrän i sexan.
Heeehee, ja.

Han kanske inte hade utvecklats till någon hunk direkt, han verkade inte heller ha så mycket kontakt med verkligheten (pratade med sig själv?).

Jag väljer att tro att han helt enkelt blev galen av saknad till mig.

Typ.

Något jag minns från när jag var 7 år... Hmm.

Det var inte ett så bra år för mig. Var en väldigt ledsen liten tjej just då.

 

Men. Något måste jag kunna skramla ihop.

 

Jag var som jag kanske sagt tidigare en riktig ensamvarg, gick omkring för mig själv och undvek medvetet kontakt med alla.

Men en lärarassistent till typ den enda killen jag umgicks med, hette Safa och var en höjdpunkt i min tillvaro.

Vilket land han kom ifrån vet jag inte, hans svenska var bristfällig, men han var hur som helst väldigt bra på engelska.

Han snappade upp mitt intresse för det engelska språket och började att helt enkelt prata engelska med mig, tills han märkte att jag inte förstod eller tappade orken.

Jag tror att det var tack vare honom som jag fortsatte gå till skolan fast jag inte trivdes, samt att jag lärde mig väldigt mycket av honom.

Tack Safa. Med det blanka svarta håret, superhåriga armarna, och förmågan att motivera en sorgsen liten tjej.

 

 

Jag tänkte fortsätta i mitt skryt-spår och berätta om min förträfflighet som barn.

 

När jag var 5 år så gick jag på dagis, en för övrigt mycket traumatisk erfarenhet för mig som "special-needs" barn.

Hur som helst.

Av någon anledning, kanske min brist på vänner att umgås med på fritiden eller andra hobbys, så hade jag haft tid och diciplin att lära mig den svåra konsten av att KNYTA SKORNA.

Och inte bara det, mina damer och herrar! Jag kunde dessutom identifiera vilken sko som hörde hemma på vilken fot! (obs, förstod ännu inte begreppen höger och vänster)

Detta ledde till något som kanske bäst beskrivs genom en matematisk formel.

 

Min BRILJANTA KUNSKAP

+

De andra dagisbarnens inkompetens

+

Fröknarnas brist på tid/behov av rökpaus 

Min första praktiktjänst som skosnöreknytare! 

 

Det var oerhört spännande. Jag fick prata med "klasskompisar" som jag tidigare aldrig ens lagt märke till, och lärde mig snabbt att speciellt killarna hade en tendens att försöka sparka mig i ansiktet när jag böjde mig ner och knöt deras skor. Jag utvecklade reflexer som en ninja. (Eller nej det sista var en dröm förresten)

 

När jag idag tittar tillbaka på min praktik som skosnöreknytare så blir jag alldeles gråtmild av sentimentalitet.

...

Eller så får jag lust att skrika KROSSA PATRIARKATET  liiite högre nästa gång.

 

Ja, kära nån. Mycket har hänt.

Tänker inte ens försöka ta upp allt, kanske egentligen ingenting av det.
Eller, så gör jag det. Vem vet?
Jag är WILD AND CRAZY!!11!

 

 

Hm.

 

 

Moderskeppet åker allt längre ut i rymden i en planerad kurs mot solens förintande eldar, men skickar allt fler nödsignaler om problem som jag måste åtgärda för att göra hennes färd dit dräglig. Jag tvingas åka ut i min lilla farkost allt längre, slösa på energi och tid, för att ta mig till henne och rädda henne.

Desto längre ut hon åker, desto mer önskar jag bara att hon kunde hamna i ett svart hål, där inga av hennes nödsignaler kunde nå mig längre, och jag kunde börja sörja att hon försvunnit.

Jag hatar rymden.

Den har stulit min mamma.

 

 

Skolan går bra, är rolig och inspirerande. Fast det är inte så mycket lärarna eller kanske uppgifterna i sig som är enbart en positiv upplevelse, snarare att jag gör mitt bästa och blir nöjd över det jag åstadkommer och presterar,  att jag faktiskt orkar åstadkomma och prestera. 

På så sätt ger skolan mig ökat självförtroende och självinsikt.

Jag fick A i slutbetyg i Samhällskunskap 1, och jag har hittills i Engelska 7 endast fått gensvar på en av mina texter- den skulle inte betygsättas, men läraren bad om att få använda den som en exmpeltext i framtiden på hur en Argumentative Text skulle se ut.
*Stolt*

/endofskryt

 

Och så har jag ju gått och hittat någon också.

Tihi.

Ja ni ser.

Jag rodnar bara av att se bilder på honom.

Det är klyschigt, helt orginellt, läskigt, självklart, spännande, avslappnande och jag misstänker att det här/han är precis det jag behöver.

 

En ventil, ett lufthål i vardagen. Ett kramvänligt sådant!

 

 

On another note,

 

SNART ÄR MIN FRU TILLBAKAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA

 

HURRAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA <3 <3 <3 <3 <3 <3

Lesbisk kärlek FOREVAH!!

 

Fest med Frida, Sofia och Myself IN SWEDEN'S PANTS AND EVERYONE IS INVITEEED!

 

Stor kram! <3

 

Okej.

 

Igår gick jag runt och svävade på moln. (Gjorda av pengar)

Sen blev jag påmind om att man faktiskt måste betala skatt också.

Som den politiskt intresserade människa jag är så har jag i hela mitt liv propagerat för att skatt är något positivt, och fick därför lite blandade känslor när jag såg en stor bit av mina pengar försvinna i ett anonymt skattehål.

Första tanken var att JAG KOMMER INTE FÅ NÅGONTING AAAAAAAAAALLS

Men sen gjorde jag en budget och insåg, jo det kommer jag visst. :D

Så, jag svävar på moln idag med, de är bara inte gjorda av fullt så mycket pengar som igår.

 

 

Och

 

JAG FICK A I KURSEN SVENSKA 1!!!!!!!!!!!!!!

A

A

A

A

A

 

Hahaha, god jul eller vad?

 

KRAM mina underbara stöttepelare <3

Nu ska jag vara odrägligt tråkig och egocentrisk. 

Jag har all förståelse om ni hoppar över detta inlägg och ser på fina bilder eller dyl.

 

 

Så.

 

 

Jag fick 46/50 poäng, näst bäst i klassen. Den bästa fick bara ETT ynka poäng mer.

Det var bara jag och tjejen med ett poäng mer som fick betyget A (Högsta betyg alltså. Vill bara förtydliga.) i hela klassen.

Väldigt många fick C, D... osv.

Jag tror hälften fick F.

Hmm.

Glädjen är iallafall ENORM!

 

Ochochochoch

När jag ändå författar en skrytuppsats så måste jag bara nämna Svenskan också.

 

Läraren bad att få använda en av mina texter som exempel (för hur det ska vara alltså, inte som ett varnande exempel :P ) för andra elever.

Och hon tog ut mig i korridoren för att kunna ge mig beröm för en annan text, som hon inte kunde finna ett enda fel i!

Hon till och med spottade lite i ren upphetsning när hon pratade till mig! Det är väl alltid ett bra tecken?

 

Ah. Härliga tider, strålande tider.

 

 

För övrigt så har jag trampat i hundbajs idag.

Fick gå hem till min samordnare, eller vad det nu kallas, som bodde i närheten där han tvättade mina skor (han till och med petade bort lite med tops) och gav mig ett par nya strumpor då jag lyckats få bajset överallt.

Det hela var sjukt komiskt, dock väldigt illaluktande.

Så jag typ stod och fnissade medan han duschade av mina skor och fick bajs i sitt badkar.

Haha, garvar när jag tänker tillbaka på det.

Ah, good times.

 

Och slutligen, mina fancy naglar som jag hittills inte lyckats förstöra. Men ge mig någon minut så ska vi se att jag typ kapat/rivit naglarna helt och hållet.

 

Kram på er!! <3

Här kommer en anledning till varför jag inte skött min uppgift som kompis och kollat in era bloggar så ofta som jag borde ha gjort:

 

Förra veckan trodde jag att jag hade ett matteprov på torsdagen. 

Jag var inte i närheten av att ha gjort alla uppgifter som man skulle ha gjort, vilket resulterade i att jag satt uppe hela nätterna och pluggade. Den lilla stund jag sov om nätterna drömde jag om matte och ekonomi, vaknade helt svettig och rabblade upp matematiska regler för att försäkra mig om att jag kunde dom.

Så kom torsdagen. Jag gick in i klassrummet, och läraren säger:

- Idag ska vi gå igenom procent av procent, och... /blablabla/

 

Jag bara...what?!

 

Sen gick brandlarmet.

 

Väl ute på skolgården frågade jag läraren hur det egentligen stod till med det där provet egentligen.

Jo då, provet skulle vara nästa torsdag (11/10).

Jag hade alltså blivit helt sönderstressad i onödan. Eller tja, jag hade ju faktiskt kommit ikapp, vilket är bra.

 

Jag gjorde då provet i torsdags, och tror att det gick...ok. Inte katastrofalt iallafall. Jag kunde svara på alla frågor, sen om de var korrekta eller inte återstår att se.

 

Lättnaden är ENORM. Äntligen kan jag andas igen! Nu är det bara resten av matteboken som ska klaras av.

 

Men nu har jag läst ikapp mig på era bloggar, och ska fortsätta sköta mig lite bättre i framtiden.

Älskar att det går att följa med i era liv on teh internetz! <3