auntem.blogg.se

 Dags för ett minne från mitt sjätte levnadsår. Året man började förskolan, sexårs, whatever.

 

Från detta år och framåt så är det mycket lättare för mig att erinra mig saker, vilket borde göra dessa blogginlägg lättare att formulera. Men nu är problemet istället vilket minne jag ska välja. Och som vi alla vet är beslutsamhetsångest AWESOME.

 

Jaja.

 

Jag var 6 år gammal och gick då alltså på sexårs.

Det var ett rosa hus, med tillbyggnader i det gula tegel som är så klassiskt för skolor.

Som den lilla konstiga skitunge jag var (host, är), så gick jag och filosoferade för mig själv på rasten en regnig höstdag.

Av någon outgrundlig anledning fick jag den briljanta iden att jag skulle sätta på mig huvjackan jag bar, bakofram.

Sagt/tänkt och gjort.

Och så kom tanken att det skulle vara hysteriskt kul om jag skulle fälla upp luvan, så att den täckte mitt ansikte. Då skulle ju folk som såg mig bli helt chockerade av "flickan med det håriga ansiktet" liksom!

Ja.

Så jag gick där med luvan för ansiktet. Gick och gick, hade kul åt min egen finurlighet.
Tills jag gick rakt in i hörnet av huset, den del som dessutom var av tegel.

Jag började inte gråta, utan skämdes mest för att jag gjort något så dumt (ja, jag insåg faktiskt vid denna tidpunkt hur konstigt jag betett mig). Men jag var lättad över att ingen hade sett mig åtminstone.

Så gick jag in på sexårs igen och fortsatte dagen med en lätt huvudvärk.

 

På kvällen skulle jag dock på kalas, så jag blev hämtad från skolans område av en kompis förälder och skjutsad dit.

Efter kalaset kom jag hem till min mor som när hon öppnade dörren stirrade på min panna, som vid det laget hade en massiv bula som dessutom hade antagit en vacker blå/lila färg.

Hon trodde jag hade blivit misshandlad på kalaset och började nästan gråta. 

Då fick jag försöka förklara hur det hela hade gått till.

 

Jag tror hon vid just det tillfället insåg vilken konstig liten människa hon hade att göra med.